martinakws

Denna veckan har jag ju kollat väldigt mycket på tv3play, jag har medvetet låtit bli att kolla på Top Model Sverige och Mammor & Minimodeller (vettefan varför det bara är modellserier, men det är ju det som går haha) förut för att spara det till denna veckan. Nu har jag sett alla avsnitt (8 totalt) och även börjat läsa Nicoles blogg (som är 97a och jobbar som modell).

Och FAAAAAASEN, nu blir jag sådär jobbigt sugen på att söka in till en agentur iallafall.

(jag vet att vissa tycker att jag tjatar mycket om detta, men andra vill bara höra mer & mer & mer så NI FÅR STÅ UT).

Men jag vet inte vad som har hänt med mig, min personlighet har förändrats över 1 vecka bara pang bom. Det är väl hormonerna eller något haha, jag äter som en häst och har börjat skita totalt i hur människor runt mig får för uppfattning om mig (det kom faktiskt efter ridolyckan, den kvällen sket jag precis i allt och alla, man har inte en tanke på hur man ser ut eller vad andra tycker om en i den situationen), men jag har också blivit mycket osäkrare på mig själv. Det är svårt att förklara....

Ju mer jag tänker på allt som har att göra med att bli en modell, desto osäkrare blir jag på mitt utséende. Framför allt är det min näsa som jag hatar, jag har alltid haft något emot den! Fuck att jag skulle få 2 raknäsade föräldrar haha, min näsa är rak som en spik. Människor har alltid sagt att blabla jag är fin som jag är blablabla det är inget fel på min näsa, men så finns det alltid en idiot som säger att jo, din näsa kanske är lite knasig. Och då blir det DIREKT att fanfanfan min näsa är ful, jag vill aldrig visa mig i profil, blablööö.

Fast jag måste ändå säga att när Sibel är med i Top Model med sin Zlatan näsa så får jag ändå hopp om framtiden, haha. Usch jag är en hemsk människa. Men ändå.

Hey nose, I don't like you.

Jag är så himla osäker på mig själv och allt som har med mig att göra, det märker man inte när jag skriver här på bloggen eller är knäpp & galen med mina kompisar, men direkt när det kommer någon jag inte känner eller någon jag inte träffat på länge så blir jag tyst som en mus och röd som en tomat. INTE KUL. Och jag blir så himla påverkad av allt andra säger om mig, om jag får höra 1000 bra saker och 1 mindre bra så hänger jag upp mig på den mindre bra och gör den 1000 gånger värre än vad den egentligen är.

Och så kan man inte vara om man vill bli modell, för då kommer man hela tiden få kritik om sin kropp, sitt utseende och allt som har med utsidan att göra.

Jag vet att jag har blivit kontaktad av 2 modellagenturer och av fotografer som vill ta bilder av mig och sånt, jag vet att det finns killar och andra människor (haha) (herregud vad det låter som att jag skryter) (förlåt!!!) som tycker att jag är snygg osvosvosv. ÄNDÅ känner jag mig ful och värdelös haha. Och jag har ingen ANING om jag skulle passa som modell.

FYFAN VAD SVÅRT DETTA ÄÄÄÄR!!!!!

När Anna var här, för två veckor sedan var det väl?, så kom vi på något konstigt sätt in på modellande när vi satt och snackade (vi snackade i typ 5 timmar så vi hann med rätt mycket haha). Anna är en sån underbar människa som bara typ överöser en med så mycket beröm och komplimanger att man nästan drunknar. Hon fick mig också att se på det hela på ett nytt sätt. Hon vet att jag aldrig kommer vara någon annan än mig själv, och dagen någon säger till mig att banta så går jag därifrån. Därför tror hon att jag skulle bli en bra förebild för många tjejer, och det skulle ju vara skitkul att vara.

NEJ HERREGUD DETTA BLIR SÅ HIMLA TRÅKIGT ATT TJÖTA OM I LÄNGDEN.

Förlåt.

Åååh jag orkar inte. Om ni skulle vara HELT ärliga, skulle ni säga att jag såg ut som en modell då?