martinakws

Jag vet att jag inte har bloggat någonting på jättelänge (om man inte räknar med inlägget om chokladkladdkakesmet jag gjorde för nån timma sedan) men jag har faktiskt en förklaring.

 

Och nej detta är ingen "buhu snyft snyft" historia, men det är sanningen så ja. 

Min arm har börjat dampa som faaaaan igen och det gör ont såinihelvete, jag går på värktabletter igen och allt är bajs. Jag pratar inte så mycket om det för då känns det som att det blir så verkligt (shit låter som att jag har cancer nu men jaja), men det kan hända att det aldrig går över. 

Jag har knappt någon känsel i mitt ringfinger och jag kan inte "lyfta" det eller hur man ska förklara det. Jag vet att jag inte ska klaga, det kunde ha gått mycket värre, det skulle inte vara konstigt ifall jag dog istället (vilket jag antagligen skulle ha gjort om jag inte skyddade huvudet med armen), men nu är det som det är och det går faktiskt inte alltid att tänka positivt om såna här saker. 

 

Det känns som att det glappar i armbågen. Att min underarm inte sitter fast riktigt. 

 

Jag tror inte att ni förstår den känslan, av att alltid gå runt och vara rädd för att trilla för att isåfall kanske armen åker ur led igen, och den smärtan vill jag aldrig i hela mitt liv vara med om igen, det var det värsta som har hänt mig och antaglien det värsta som någonsin kommer hända. Känslan av att hela ens arm delas i två delar, att den inte sitter ihop längre. Att den dessutom vrider sig ett halvt varv. Känslan när man inte ens kan komma in i ambulansen eller köras genom vanliga dörröppningar för att armen är så felställd. Jag kommer aldrig glömma det.

 

Jag drömmer fortfarande mardrömmar om detta, jag kan ligga uppe hela nätter för att slippa riskera att drömma om det. 

Har ni någon gång brutit något? Att få en spricka räknas inte. Att bryta ett ben rakt av gör ungefär en 100del så ont som att få hela ledkapseln, alltså allt som finns i armbågen, spräckt, de två små benen att haka ur det stora, vridas runt, få hela triceps och nästan hela biceps (armmusklerna) att gå rakt av, spräcka alla blodkärl och klämma nerverna till lill & ringfingret. 

Hela min hand var vit/blå för den fick inget blod till sig och om man inte skulle vridit tillbaka armen hyfsat fort så skulle den kanske tillochmed behöva amputeras. 

 

Jag vet att jag har skrivit om detta många gånger förut, men jag klarar inte av att prata om det för jag blir typ helt hysterisk och gråtfärdig på samma gång. Därför skriver jag det så kan människor få läsa om det istället för att prata med mig om det haha. Och bara tanken på att det aldrig kommer att bli bra utan att jag alltid kommer ha ont, aldrig kommer kunna känna mitt ringfinger (som jag ska ha min förlovningsring och allt på) och alltid vara rädd för att slå den ur led igen, det blir för mycket ibland. 

 

MEN JA, jag får väl se vad jag gör med bloggen framöver. 

Nu är det gymnasiemässa hela veckan så jag har inte en ledig sekund, men sen blir det nya tag. Kanske.